|
Avdelning 4: socialkritiken 1993-
1997 - Ännu ett mäktigt utställningsår - efter etableringen
Om de tidigare åren under 90-talet fungerat som framskjutningar av positionerna kring den sociala kritiken framstår det här året som mera obestämt och utan tydliga tendenser. Konsten har onekligen genomgått stora och antagligen avgörande förändringar men det föreligger ingen gemensam uppfattning i konstvärlden om vad som ägt rum. Man kan sannolikt tala om att konstens identitetskris börjar bli framträdande. Konstrummets förvandling från kontemplationsrum till underhållnings- och informationsrum är visserligen inte någon överraskning men frågan är vad man har uppnått och hur man skall fortsätta i denna situation. Detta om den teoretiska situationen. När det gäller praxis ställer det sig annorlunda. Ännu intensivare än tidigare försiggår en expansion av den nya socialkritiska konsten som smidigt kan anpassas till varje önskat medium och till varje tänkbart tema eller ämne. Och en sak kan inte förnekas. Det konceptuella-kontextuella-socialkritiska hade helt erövrat konstvärlden.
Documenta X Catherine Davids utställning kan sägas vara ett svar på att konstens konceptuella bas hade blivit etablerad och självklar. Utställningen var i första hand ägnad åt att försöka förmedla en samlad bild av både den historiska bakgrunden - och här sköts Marcel Broodhtaers, Öyvind Fahlström och brasilianaren Otiticia fram som tänkbara förgrundsgestalter. Man tvingas nog att erkänna att konstvärlden inte var redo för att utnyttja denna Documenta som utgångspunkt för att genomföra en mera grundläggande diskussion om konstens identitet och problematiska kvalitetskriterier. Den blev egentligen bara teoretisk, historisk och korrekt. Catherine David skriver: "…the last documenta of this century canhardly evade the task of elaborating a historicla and critical gaze on its own history, on the recent past of the postwar period, and on everything from this now-vanished age that remains in ferment within contemporary art and culture: memory, historical reflection, decolonization and that what Wolf Lepenies calls the 'de-Europeanization' of the world, but also the complex processes of postarchaic, post-traditional, postnational identification at work in the 'fractal societies' (Serge Gruzinski) born from the collapse of communism and the brutal imposition of the laws of the market." Ambitiös inställning och dessutom lite global orientering: "lay the accent on certain strong alterities of contemporary culture, particularly the Araab, Muslim, and African worlds, which are very much present during the '100 Days - 100 Guests' lecture program." Deltagande konstnärer hade högre medelålder än tidigare, men det fanns naturligtvis en uppsjö av intressanta namn: Art & Language, Lygia Clark, Stan Douglas, Liam Gillick, Johan Grimonprez (vars video Dial H-i-s-t-o-r-y om flygkapningar blev ett av de mest uppmärksammade inslagen), Siobhán Hapaska, Carsten Höller/Rosemarie Trockel (Ein Haus für Schweine unde Menschen), Christine Hill, Mike Kelley/Tony Oursler, Rem Koolhaas, Reinhard Mucha, Tunga…
Whitneybiennalen fick ett föga entusiastiskt mottagande av David Rimanelli i Artforum ("The 1997 Whitney Biennal enacts its own little struggle between infinity and perfume") som beskrev den som en New Age biennal full av effekter och popinspirerade inslag. De båda kuratorerna Lisa Philips och Louise Neri hade svårt att finna något generellt tema för evenemanget. Det var säkert ingen lätt uppgift när det förväntas förnyelse, kritik och provokationer. Det är knappast någon överdrift att se denna biennal som ett tecken på en stabilisering av den rådande socialkritiken. En "poetisk" stabilisering som Rimanelli markerar: "It seems that Neri consigned herself to a state of poetic contradiction. No doubt many people, weary of the now rather faded intellectualism of 'postmodern deconstruction' or simply tired of thinking, period, will choose to join Neri and Philips in the vale of a poetical-schmetical Beyond." Man kan tyda det som ett tecken på att konstens övertagande av allting som konst med sociala implikationer inte längre i sig är något uppseendeväckande. När en konstsyn standardiseras kan den förstärkas antingen genom en fördjupning av innehållet, kontexten eller genom förstärkning av framställningen. Det sistnämnda kan benämnas det "poetiska" och blir dessutom en återkoppling till traditionen.
Några av utställarna: Paul McCarthy, Chris Burden, Diana Thater, Dan Graham, Bruce Nauman, Jason Rhoades, Richard Phillips, Sharon Lockhart, Philip Lorca diCorcia, Zoe Leonard, David Hammons, Louise Bourgeois, Gabriel Orozco, Richard Prince, Francesco Clemente, Sue Williams, Raymond Pettibon, Doug Aitken...
Tendenserna var liknande på Biennalen i Venedig (47) (Germano Celant) Centralutställningen kallades "Future, Present, Past", en sammanställning som hade mer av historia än framtid. Bland yngre konstnärer kunde noteras Andreas Slominski, Vanessa Beecroft, Jason Rhoades, Jake & Dinos Chapman, Maurizio Cattelan, Langlands & Bell, Sam Taylor-Wood, Mariko Mori. Pipilotti Rist visade sin video Ever is over all med kvinnan som svävar fram längs gatan och demolerar bilfönster. Den förföriska framställningen hänger fast vid ett feministiskt innehåll. Verket kan nog ses som en poetisering av det socialakritiska. I paviljongerna vann Marina Abramovic (Jugoslavien) pris för sin "Cleaning the House", den både förväntade och korrekta kommentaren till kriget i Jugoslavien; en performance med slaktrester, liksom Fabrice Hybert (Frankrike) för sin TV-studio.
Skulpturprojekt i Münster. Det tredje skulpturprojektet i 10-års cykler var mycket omfångsrikt och visade en blandning av gammalt och nytt. En avsikt var att problematisera skulpturbegreppet inte minst mot den kontextuella konstens upplösning av bildkonstens traditionella indelning. Exempelvis Richard Deacon, Richard Serra och Ulrich Rückriem representerade objektbetingad skulptur medan konstnärer som Bert Theis ("Plattform för filosofiska diskussioner") Rirkrit Tiravanija ("The Zoo Society") och Fabrice Hybert, som utrustade utställningsfunktionärerna med personsökare, företrädde det kontextuella och relationella. En diskussion som omedelbart uppstod var huruvida det var möjligt att göra en gränsdragning mellan ett offentligt skulpturprojekt och en nöjespark. En sådan tanke hade redan oavsiktligt dykt upp med 1992 års Documenta. Steget in i underhållningsaspekten var problematiskt.
Boris Groys noterar i Artforum (sep,1997): "In our time art is generally understood as a form of social communication…" och fortsätter med att peka på problemet att skapa ett "annat" ("radical other"). Groys framhåller att modernismens sätt att kommunicera med detta "radikala andra" innebar en störning av kommunikationen vilket medförde att konsten den vägen kunde upprätthålla sin identitet. När samtidskonsten efter modernismen inriktar sig på att kommunicera social kritik uppstår identitetsproblem. Konsten blir beroende av en vidhängande och deltagande text och tenderar att närma sig illustrationen av denna text.
Biennalen i Lyon "L'Autre" (4) (Harald Szeemann) - kan vara ett exempel på biennalernas utbredning och betydelse. "L'Autre" var en välmatad utställning, Lyon hade höjt ambitionsnivån, med alla möjliga kända namn: Katarina Fritsch, Jason Rhoades, Chris Burden, Franz West, Gabriel Orozco, Pipilotti Rist, Gary Hill, Stan Douglas, Mariko Mori, Douglas Gordon - liksom äldre stjärnor: Richard Serra, Bruce Nauman, Beuys, Günter Brus, Rudolf Schwarzkogler, Otto Muehl… Det är en fråga om att etablera en utställning på hög internationell nivå ännu med avsaknad av en global täckning. Det välkända temat "Det Andra" är inte bara den ständiga knutpunkt som konsten rör sig kring utan precis det i vilket konsten ständigt vill vinna sin identitet. Detta låter sig naturligtvis inte längre göras (den estetiska gräddfilen är som sagt stängd) eftersom något sådant inte låter sig formuleras. Men viljan kan demonstreras och visas och i den här utställningen menade Christoph Blase i Artforum att i Szeemanns händer: "the 'other' becomes almost signature: he staged an elaborate game of hide-and-seek, subtle hints there…" Utställningen har nog mer att göra med att visa "Det Andras" motsats, nämligen kvalitetskonst som är både intressant och attraktiv men inte heller mer
"Sensation" som ägde rum i slutet av 1997 blev den absoluta höjdpunkten på "YBA," som snart hade blivit ett slitet begrepp. Utställningen är också tidstypisk med ett antal konstverk som väckt åtskilliga reaktioner. Här återfanns alltså Damien Hirst, Marcus Harveys porträtt av barnamörderskan "Myra", Chris Ofili "St. Mary", Sarah Lucas, Gillian Wearing, bröderna Chapman, Michael Landy osv. Utställningen visades också i Berlin (1998) - och i New York (1999) där Chris Ofilis målning föranledde ett ingripande från guvernören. I många avseende var "Sensation" en utställning med klassiska händelser: unga konstnärer utmanar sin publik med provocerande nyheter. Samtidigt var detta i mycket en fiktion; någon verklig utmaning fanns egentligen inte, snarare interaktivitet från en publik, officiell och allmän, som reagerade mot den form som konsten generellt antagit. Det var också fråga om en lansering; konstverken kom från Saatchi collection och en stor del av verken bestod av mera konventionella målningar.
Nästa sida 
|
